Kyrkfolk

Vi vill gärna börja gå i kyrkan igen och känna att vi har en mötesplats att träffa fler i samhället och samtidigt få ta del av kyrkligheten.

 

För några veckor sen var vi i Svenska Kyrkan, och den gången vi var där så var det bara pensionärer och vi. Första tanken var "wow, vilken duktig sjungande församling i psalmerna", sen reste sig de 4 första raderna och fram gick en kör. Där var den förklaringen.

 

Det var helt ok att vara där. Men vi saknade folk i våra egna åldrar.

 

Så vi tänkte att vi skulle testa nästa samfund här i samhället. Och idag var vi därför i missionskyrkan hela familjen. Trots att jag egentligen helst är i Svenska kyrkans traditioner. Här var uppslutningen av folk betydligt större och åldrarna var fler. Just idag var det ett litet lovsångsband som spelade och 3 tjejer som sjöng. Det var även psalmer och det var helt ok. Sen kom predikan. Det började bra. Handlade till viss del om att respektera andras religioner, men att kristendomen var bäst. Väldigt sammanfattat. Problemet var bara att han pratade, och pratade och pratade och pratade... Jag tyckte så synd om de stackars pensionärerna som säkert också hade ont precis som jag. Många vred och vände sig efter ett tag. Men pastorn såg inte det eller valde att inte se. Tycker alltid att det är vad som är jobbigast i kyrkan, när predikningarna blir för långa. Hellre då att den är i två delar med en psalm eller sång emellan.

 

Men tycka vad man tycka vill, efter 1.5 timme var gudstjänsten slut och det var dags för fika. DÅ började det jobbigaste av allt. I princip varenda kotte började komma fram och VARJE person gjorde följande:

*Presenterade sig och tog i hand
*Frågade om vi var nya och välkomnade oss dit

*frågade om vi var nyinflyttade och hur det kom sig att vi flyttat dit

*frågade var vi bor o om vi trivs

*frågade vad vi gör o jobbar med

 

Det var väl trevligt att vara välkommen. Men mest ville vi dricka vår kopp i lugn o ro. Kom ifrån kyrkan i princip sist av alla eftersom vi blev stoppade för att hälsa hela tiden. Vet inte hur många vi hälsades på av, men säkerligen ett 30-tal iallafall.

 

Och nu skriker lilleman, så är väl bäst att sluta med bloggandet.

 

//Martina